Föregående utställningar i Rotundan
4.2. - 9.5.2012
En arktisk puritan – Inblickar i Yrjö Kilpinens liedvärld
Planering av utställningen: kapellmästare Erkki Pullinen.
Tonsättarens levnadslopp och produktion presenteras med hjälp av handskrifter, tryckta noter, fotografier, tidningsurklipp, inspelningar m.fl. dokument.
På utställningen visas också ett första urval av noter inom det av Suomen Kulttuurirahasto understödda projektet för utgivning av Kilpinens opublicerade lieder. Noterna omfattar ca 350 kompositionshandskrifter ur Nationalbibliotekets samling. Redaktör: Erkki Pullinen, förläggare: Sulasol.
* * *
Den arktiska puritanen, där är bilden, som klart sammanfattar det viktigaste i Kilpinens sätt att gestalta och skapa musik. Bildens skapare är Seppo Nummi, Kilpinens arbetskollega och vän och antagligen den ende kompositionseleven, som på ett så fyndigt sätt karakteriserat grundlinjen i Kilpinens produktion. Arktiskt skall förstås på ett allmänt plan, som kompositörens karghet, strävan efter enkelhet och klarhet och naturligtvis som en hänvisning till hans omtyckta Fjällsånger. Puritanism avser samma enkelhet på det personliga planet – en avskalning av allt onödigt.
Yrjö Kilpinen (4.2–2.3.1959) stod på höjden av sin popularitet på 1930-talet. Hans lieder sjöngs förutom i Finland på olika håll i Europa, mest i Tyskland och England. Som student på det tyska språkområdet hade Kilpinen tillägnat sig det tyska språket och kommit i kontakt med den germanska kulturen, framför allt med den tyskspråkiga liedmusiken, vars traditionsbärare han allmänt anses vara. Finska och svenska var bekanta språk för Kilpinen redan från barndomen. Till texter på dessa språk tonsatte Kilpinen sin omfattande liedproduktion, 803 olika stycken. Det stora tyska verket Das deutsche Lied nämner i sin uppräkning av verkligt stora liedkompositörer bara fem namn, nämligen Franz Schubert (1797–1828), Robert Schumann (1810–1856), Johannes Brahms (1833–1897), Hugo Wolf (1860–1903) och Yrjö Kilpinen (1892–1959).
Kilpinens sätt att närma sig dikternas kärna i sina tonsättningar är noggrannare och mera hänsynsfullt i förhållande till språkets rytm och tonhöjdsförhållanden än fallet är hos de flesta av hans tonsättarkollegor. Speciellt viktigt för honom var att öppna portarna till diktarens ursprungliga värld. Eftersom han skriver synnerligen enkel sats, blir sångarens och pianistens ansvar stort: utan stöd från massiva, ibland ytliga och påklistrade, effekter måste de som framför musiken hitta de väsentliga tolkningsmässiga saker som gör musiken levande och gör att den når fram till åhöraren.
Basen för utställningen utgörs av de glimtar in i Kilpinens och hans lieders värld som planscherna ger. På grund av materialets omfattning är det inte möjligt att ge en fullständig bild. Det som visas är bara några glimtar. I vitrinerna finns ett urval av konsertprogram, manuskript, utkast, färdiga tryckta noter, diktsamlingar som använts som källor, böcker som skrivits om Klipinen samt tidningsklipp som handlar om hans musik. Via pekskärmen kan man öppna och lyssna på Klipinens tal vid Sibelius begravning samt ett urval liedinspelningar. På datorn kan man via Sibelius Akademins databas LAURA (www.siba.fi/laura) öppna sångtexterna till hans tysk-, svensk- och engelskspråkiga sånger med ordagranna översättningar. På våning 6 finns bl.a. blädderexemplar av nya noter, av verkförteckningen sammanställd av Tarja Taurula, Suomalaisen lauluaktemian (finska sångakademins) råd för uttalet av finsk- och svenskspråkiga lieder samt information om innehållet i texterna för dem som inte behärskar dessa språk.
Denna utställning är en del av ett större projekt. Innan den öppnades ordnades ett seminarium med rubriken Yrjö Kilpinen – den tyska liedtraditionens efterföljare. Seminariet var i första hand riktat till yrkesmusiker: orförande Gustav Djupsjöbacka och inledarna Jaakko Kortekangas och Ilmo Ranta är alla järnhårda liedexperter. Av Yrjö Kilpinens omfattande liedproduktion sover ungefär 350 sånger tillsvidare törnrosasömn i Nationalbibliotekets källare. Men stöd från kulturfonden förbereds utgivningen av sångerna av en arbetsgrupp – bestående av Erkki Pullinen, Kristian Attila och Ilkka Vallinoja – som växt fram ur Yrjö Kilpinen-seura (Yrjö Kilpinen-sällskapet. Det första häftet, som innehåller de icke-opusnumrerade tonsättningarna av Erik Blombergs dikter, finns att bläddra i på våning 6. Hela redigeringsprojektet fullföljs inom ett par år och sångerna ges ut av Sulasol.
-
9.9.2011-16.1.2012
Förstautgåvor och illustrationer av ´Spånor´
Juhani Aho 150 år
Förstautgåvor av verk av Juhani Aho från Heikki A. Reenpääs samling. Illustrationer av ’Spånor’ av bl.a. Eero Järnefelt, Pekka Halonen, Venny Soldan. De nyaste illustrationerna är av konstnären Raimo Sallinen till boken Valikoima lastuja (WSOY, 2011).
9.6.-1.9.2011
Nainen punaisessa maalaustakissa (Kvinnan i den röda målarrocken).
Bilder ur konstnären och turistfrämjaren Esther Hjelt-Cajanus (1879–1959) liv i ljuset av bl.a. brev, akvareller, anteckningar och böcker.
Planering av utställningen: forskaren Marjut Hjelt.
Öppen under bibliotekets öppethållningstider. Fritt inträde Esther Hjelt-Cajanus är en av de i slutet av 1800-talet födda finländska kvinnliga konstnärer som man inte vet särskilt mycket om. En orsak torde vara att idealet för kvinnorna under denna tid var att tjäna och stöda sin familj och sin man. Om en kvinna gifte sig, skulle hon prioritera sin familj och måste då lämna sitt aktiva konstnärsskap. Så här gick det för många kvinnor, även för Esther Hjelt-Cajanus.
Den unga Esther Hjelt hade velat studera naturvetenskap eller musik. Fadern, professor Edvard Hjelts önskemål var dock att den äldsta dottern skulle bli bildkonstnär, och eftersom Esther Hjelts studier i Konstföreningens ritskola visade sig vara framgångsrika, fördjupades hennes intresse för bildkonst. En studieresa till Tyskland och Italien förstärkte hennes önskan att bli konstnär. Äktenskapet med forstmästaren Werner Cajanus (1878–1919) placerade dock hem- och förvärvsarbetet i första hand, och Esther Hjelt-Cajanus är sålunda mera känd som illustratör av barnböcker och -tidningar.
Under sina sista levnadsår verkade Werner Cajanus som diplomat i Sverige och Danmark, och Esther Hjelt-Cajanus utförde kontors-, översättnings- och representationsarbeten vid Finlands olika beskickningar. Efter Werner Cajanus plötsliga död återvände Esther Hjelt-Cajanus till Helsingfors där hon år 1923 anställdes som chef för en resebyrå. Denna uppgift, hennes mångsidiga språkkunskap och omfattande kännedom om kulturlivet bidrog till att hon år 1925 kallades till Stockholm för att grunda en byrå som främjade turismen till Finland. Byråns uppgifter blev snabbt allt mer omfattande och det fanns knappast något mänskligt område inom vilket byrån och dess chef, doktorinnan Hjelt-Cajanus inte kunde vara till hjälp. Under krigsåren var det speciellt krigsbarnen som blev deras centrala insats.
Esther Hjelt-Cajanus levde sina sista 33 år i Stockholm. Hon målade ännu i någon mån, men skrev framför allt böcker och artiklar om sin släkt och sina upplevelser. Hon donerade sin fars, sin mans och eget material – eftersom hon inte hade några arvingar – till Helsingfors universitetsbibliotek (nuvarande Nationalbiblioteket), Museiverket, Riksarkivet och Åbo Akademis bibliotek. Hon ville att materialet skulle bevaras för kommande generationer och att det skulle vittna om hurudana hon och hennes närmaste krets hade varit.
Esther Hjelt-Cajanus arkiv, som finns i Nationalbibliotekets handskriftssamlingar och ingår i ett betydande arkiv gällande släkten Hjelt, är omfattande och mångsidigt. Esther Hjelt-Cajanus akvareller utgör hela samlingens pärlor, och har därför fått en synlig plats på utställningen. Utställningens böcker och tidningar är från bibliotekets Nationalsamling och Brummeriana. Utställningsmaterialet kompletteras av målningar och dokument i privat ägo samt av Esther.Hjelt-Cajanus målning av släkten Hjelt, som ingår i Museiverkets historiska bildsamling.
Ett varmt tack speciellt till Esther Hjelt-Cajanus släktingar Kaj Laurmaa, Anna och Seppo Perälä samt Päivi Savonen för lån av material och information gällande detta samt till tusbyborna Matti och Tuomo Kari tack vare vilka vi fick fotografera de porträtt som Esther Hjelt-Cajanus hade gjort som 16-åring. Vi tackar också alla andra som har lämnat uppgifter och hjälpt oss att sammanställa en bild av Esther Hjelt-Cajanus händelsrika liv, som på den här utställningen berörs endast flyktigt.
15.3.-4.6.
Musikvetenskap i Finland. Musikvetenskapliga sällskapet 100 år.
Planering av utställningen: prof. Eero Tarasti, prof. Pirkko Moisala, amanuens Irma Vierimaa, forskaren Seija Lappalainen, forskaren Jukka Tiilikainen, studerandena Jaani Länsiö, Tuomas Niemelä och Anna-Leena Rysä.
Disney-samlandet som passion
21.10.2010-26.2.2011
Plock ur Pentti Hauhialas Disney-samling, som han har donerat
till Nationalbiblioteket. Den har uppskattats vara Europas största
samling med Disney-motiv. Materialet omfattar litteratur, tidningar
och andra trycksaker, audiovisuellt material samt föremål med anknytning till Disney.
Utställningens material har sammanställts av Heikki Kaukoranta.
Kalevala i många former
25.3 - 4.10.2010
Den gamla Kalevalas 175-årsjubileumsår.
Utställningen har producerats i samarbete mellan Nationalbiblioteket och Finska Litteratursällskapet.
Utställningens kommande evenemang:
on 7.4 kl. 18 Kalevala och kantele -konsert i Kupolsalen.
Prof. Heikki Laitinen berättar om Kalevalas kantele. På konserten spelas både äldre och nyare kantelemusik. Artister: Timo Väänänen, kantele, Anna-Kaisa Liedes, sång, Kristiina Ilmonen, blåsinstrument.
on 14.4 kl. 17 Föreläsning: Folkdikter, Kalevala och världens epos.
I Auditoriet, Universitetsgatan 1.
Arkivforskaren, FD Irma-Riitta Järvinen berättar om folkdikterna bakom Kalevala, med Aino-dikterna som exempel, samt docent Lauri Harvilahti om Kalevala bland världens epos.
Fritt inträde
15.10.2009-17.3.2010 (förlängd tid)
Den bortglömde Armas Launis (1884−1959)
Kompositör, författare, forskare, lärare – 125 år sedan hans födelse
Utställningarsarbetsgrupp: professor Heikki Laitinen, forskaren Helena Tyrväinen, forskaren Petri Tuovinen.
11.5.−10.10.2009
”Aika könsikkä!”
Aleksis Kivi 175 år
I samarbete med Aleksis Kiven Seura.
I samband med utställningen ordnas en föreläsning:
ons 23.9. kl 17 I Auditoriet, Universitetsgatan 1
Professor Anto Leikola, fil.lic. Esko Rahikainen.
Aleksis Kivi
Aleksis Kivi är född i Nyland, i Nurmijärvi socken i Palojoki by den 10 oktober 1834. Han var son till skräddaren Eerik Stenvall och Anna-Kristiina Hamberg. I familjen fanns tre äldre bröder och en yngre syster Agnes, som dog när hon var 13 år.
Kivis farfars far Juhana Stenvall besatt från år 1766 ett soldattorp i Palojoki, men släkten bodde även i Helsingfors i flera repriser. De äldsta kända förfäderna kom enligt Yrjö Blomstedt från Janakkala. Morfadern Antti Hamberg var smed i Nahkela i Tusby, farfadern Antti Juhana Stenvall var sjöman och hade seglat ända till Medelhavet. Farbrodern Kalle Kustaa hade med Finska gardet varit med om att slå ned det polska upproret. Författarens far Eerik Stenvall hade som barn bott och gått i skola i Helsingfors. Aleksis föräldrar talade svenska, och även sonen lärde sig svenska när han som 11-åring flyttade till Helsingfors och började sin skolgång där. Det var en förutsättning för studentexamnen och för studier i teologi för att bli präst. Det verkar som om Kivi under sin livstid talade betydligt mera svenska än finska. Under åren 1821-68 var det endast sju pojkar från Nurmijärvi som blev studenter. Av dem var Aleksis Stenvall den enda allmogegossen, de övriga var barn till ståndsfamiljer. Under studentåret 1857 gjorde Kivi det historisk beslutet bli författare istället för att bli präst. Det blev avgörande för hans liv och litteraturen.
Aleksis Kivi använder sitt författarnamn för första gången år 1860 i manuskriptet till Kullervo. Av ekonomiska skäl kunde han aldrig resa utomlands, men han besökte dock Åbo. Han var beläst och världslitteraturen vidgade hans vyer långt utöver skol- och universitetslitteraturen. Forskningen känner till endast en begränsad del av det som Kivi läste, men han läste allt börjande från Helds och Corvins Världshistoria till verk om kemiska analyser, tidningar, Stagnelius dikter och Shakespeares dramer, från vilka han som känt tagit intryck.
Kivis viktigaste litterära alstring kan sägas ha börjat med skådespelet Bröllopsdansen från mitten av 1850-talet och avslutades med skådespelet Margareta som utkom år 1871. Han bearbetade Bröllopsdansen till en komedi på finska som fick namnet "Nummisuutarit" (Sockenskomakarna). Skådespelet fick år 1865 statens pris och är fortfarande en populär inhemsk pjäs.
Kivis främsta mecenat var Fredrik Cygnaeus, professor i estetik och modern litteratur. Kivi avlade sin studentexamen för Cygnaeus och denne stödde sedan med hela sin sakkunskap och auktoritet fortsättningsvis Kivis begåvning och författarskap, ända från de första prisen, från "Kullervo" och "Sockenskomakarna" till nationalromanen "Sju bröder". Professorn i finska språket och finsk litteratur, August Ahlqvist var den främsta motståndaren till Kivi och han har gått till historien som den trångsinta litterära traditionens fånge som värdelösförklarade Kivis verk.
Teaterdirektören Kaarlo Bergbom var Kivis vän och stöd redan från år 1864. Han gjorde Kivis skådespel bekanta för allmänheten från och med år 1869 då pjäsen Lea uppfördes. I sina brev kallar författaren forstmästaren Robert Svanström för sin bästa vän. De var skol- och studiekamrater.
Det verkar uppenbart att det var till nytta för Kivis författarskap och de många dikterna, skådespelen Förlovningen, Sockenskomakarna och Lea samt romanen Sju bröder, att han var tvungen att skriva dem i en svenskspråkig omgivning på Fanjunkars i Sjundeå och samtidigt vara isolerad från sina vänner, något som de ekonomiska förhållandena tvingade honom till. Detta var tidvis mycket tungt för honom och i sina brev skriver han att han saknar sina vänner och sin hemsocken Nurmijärvi.
Värdinnan på Fanjunkars Charlotta Lönnqvist kan vid sidan av Cygnaeus anses vara Kivis främsta beskyddare. Bland de som uppmuntrade honom kan nämnas Albina Palmqvist, dotter till en manufakturägare i Helsingfors och Kivis älskade samt Aurora Hemmilä, en gästgivardotter från Mäntsälä. Något äktenskap blev aldrig aktuellt ty i ståndssamhället saknade Kivi det viktigaste: ett ämbete och de inkomster det förde med sig. Även sin längtan efter en egen familj har Kivi skrivit in i sina verk. Aleksis Kivi föll på ett ödesdigert sätt utanför den sociala ramen. Han hörde inte längre till allmogen, men han var inte heller en ståndsperson. Kraftkällan i Kivis författarskap var hans häpnadsväckande fantasi, hans människokännedom och litterära begåvning samt dessutom den kärlek och empati mot sina medmänniskor som återkommer i hans verk - dessutom finns där hans makalösa känsla för komik och tragik.
Aleksis Kivi har sin bakgrund i tre hembygder - Nurmijärvi, Helsingfors och Sjundeå. De hade alla tre ett eget, viktigt inflytande på hans utveckling som människa och författare. Kivis mor var hemma från Tusby och hennes hemsocken gav författaren, som under sina sista år led av sinnessjukdom, en gravplats. Aleksis Kivi avled natten före nyårsaftonen 1872 endast 38 år gammal. Inom Finlands kultur är han som författare odödlig genom sina verk Sju bröder och Sockenskomakaren.
Esko Rahikainen
Nationalbiblioteket
Svensk översättning Berit Holm
Finland och Lettland – kulturkontakter genom tiderna
14.11.2008−14.2.2009
Finland och Lettland – kulturkontakter genom tiderna.
I samarbete med Lettlands Akademiska bibliotek.
Utställningen ansluter sig till firandet av Republiken Lettlands 90-årsjubileumsår i Finland.
Broder Giovanni
1.8.-5.11.2008
Hillari Johannes Viherjuuri (1889−1949) − pionjär inom de finländska skämttidningarna, tecknade serierna och tidningarnas underhållningssidor.
Planering av utställningen: Redaktör Ville Hänninen.
Sju steg på den estnisk-finländska bron
26.2.-30.6.2008
I samarbete mellan Estlands nationalbibliotek och Tuglas-sällskapet.
J.J. Tikkanen -en pionjär inom den finländska konsthistorien
4.12.2007-16.2.2008
7.12.2007 är det 150 år sedan vår första professor i konsthistoria J. J. Tikkanen föddes.
Planering av utställningen: forskaren Johanna Vakkari i samarbete med läroämnet
konsthistoria vid Helsingfors universitet.
I samband med utställningen ordnades en föreläsning i auditorium:
23.1.2008: Forskaren Johanna Tikkanen: Taiteilijaksi vai tiedemieheksi. J.J. TIkkasen vaellusvuodet.
Ode till det finländska arbetet
8.9.-24.11.2007
I samband med utställningen ordnades evenemang i Kupolsalen:
11.10.2007: Leivän tähden
1.11.2007: Minä olen näiden kulmien osaava odysseus
14.11.2007: Författaren Kaari Utrio
Med andra ord, från pärm till pärm – FILI 30 år
1.11.2007-5.3.2008
Översättningar av finländsk litteratur under tre årtionden. Planering av utställningen: Leena Lahti. Ordnas i samarbete med FILI.
I samband med utställningen ordnades ett besök i Kupolsalen:
7.11.2007: Författaren Leena Krohn: Hur upplever en författare översättningarna av sina verk? En hurudan interaktion uppstår mellan författaren och översättaren?
